Anna berättar om hur hon till synes hade ett bra och hälsosamt liv; ett fint hus, ett bra arbete, ett fungerande förhållande och ett friskt yttre. Löpning var också en trygg punkt i Annas liv och något som alltid gav henne glädje och tillfredsställelse. I samband med ett maratonlopp började Anna uppleva att allt i hennes liv allt tydligare blev punkter på en checklista att bocka av. Till och med löpningen kändes kravfylld. En allt större tomhet började leta sig in i Annas liv. Drömmarna var borta och att ta sig igenom en vardag som stegvis förlorade sin mening blev alltmer slitsamt. En långvarig depression hade börjat sätta klorna i Anna men hon visste inte om att hon var på väg att bli allvarligt sjuk. Hennes negativa tankar blev till slut hennes sanningar. Anna började känna att hon inte hade något värde och allt skulle bli mycket bättre om hon inte längre fanns. Suicid kändes som den enda vägen ur lidandet och hon hade till och med planerat för det. Det var inte förrän en person i den somatiska vården lyssnade till hur Anna mådde som de första stegen mot en vändning kom.