Hannah berättar om hur hon blev mobbad nästan hela sin skolgång. Det blev inte lättare för henne trots att hon bytte skola. Och varför hon mobbades, det svaret kommer hon aldrig att få och det har hon förlikat sig med idag. I tidig ålder började Hannah också utveckla tvångstankar. Hon trodde att något allvarligt kunde hända om hon inte gjorde saker i en viss ordning eller på ett visst sätt. Elva år gammal skrev Hannah ett brev där hon önskade att hon inte fanns. Det blev inte bättre på gymnasiet och Hannah mådde så pass dåligt att hon valde att hoppa av. Omgivningen tyckte att Hannah kastade bort sitt liv men vad många däremot inte förstod, var att detta var den enda räddningen för henne. Hannah förstod också tidigt att hennes mentala fristad fanns i skapandet och den kreativa miljön tillsammans med likasinnade. Teatern kom att bli en kreativ fristad och en vändning till ett bättre psykiskt välbefinnande.