För Roberth har hela hans uppväxt handlat om kampen att vara normal. Redan i tidig ålder utvecklade han separationsångest och tvångstankar till den grad att det var svårt att lämna honom ensam. Roberths stora trygghet i uppväxten var hans föräldrar som tog en stor del av ansvaret och gick ner i arbetstid för att finnas till hands. På skolgården och i idrottsföreningen hittade Roberth även andra vuxna personer han kunde luta sig mot och som var viktiga för honom i hans vardagliga trygghet. Först när Robert kom i kontakt med psykiatrin och fick medicin, kom vändningen. Idag lever Roberth ett fullgott liv men kan fortfarande känna av ångest och panik. Den stora skillnaden är att han har hittat rätt verktyg för att hantera detta.